Från läkepedagogiken till socialterapin (Urkunden för Socialterapi)
Det tyska originalet utgavs av Arbetskonferensen för socialterapi i Tyskland och Schweiz.
Den svenska utgåvan utgavs 1994 av den Socialterapeutiska utbildningsgruppen med förord av S. Karlsson.
Då texten på sina ställen behöver moderniseras ber vi om förslag till en uppdatering från Er inom det
läkepedagogiska och socialterapeutiska området.
Från läkepedagogiken till socialterapin
Antroposofisk läkepedagogik utgör både vad gäller människokunskap och metod en enhet. Därför är det nödvändigt, att inledande beskriva den antroposofiska läkepedagogikens utveckling och dess grundprinciper för att i anslutning till denna
beskrivning ta upp ungdomsårens särskilda situation, vilka man utformar så att de kan vara en bro till det vuxna livet.
1. Den antroposofiska läkepedagogikens utveckling
Antroposofiskt inriktad läkepedagogik finns sedan år 1924. Den tillkom ur tre olika sammanhang under överinseende av den medicinska sektionen vid den Fria högskolan för antroposofi vid Goetheanum i Dornach/Schweiz:
1. i förbindelse med det Kliniskt-terapeutiska institutet i 1 Arlesheim/Schweiz som en medicinsk-klinisk specialavdelning (barnhemmet ”Sonnenhof”);
2. i förbindelse med den första waldorfskolan i Stuttgart som dess hjälpklass (den nuvarande Karl-Schubert-skolan Stuttgart);
3. som självständigt grundande av ett läkepedagogiskt institut för ”barn i behov av själslig vård” (Lauenstein utanför lena) genom en grupp unga vårdare från Trliperska ungdomssanatoriet i Jena.
l dessa tre sammanhang utarbetades de metodiska och didaktiska detaljerna enligt Rudolf Steiners anvisningar ur den antroposofiska människokunskapen och gjordes fruktbara för läkepedagogiken.
Den väsentliga grunden för bedömningen och främjandet av barn som behöver själslig vård blev den år 1924 av Rudolf Steiner inom ramen för den medicinska sektionen vid Goetheanum hållna ”Läkepedagogiska kursen”.
Under de följande åren utvecklades de olika ursprungliga initiativen under ledning av den dåtida ledaren för den medicinska sektionen vid Goetheanum, dr med Ita Wegman vidare som en läkepedagogisk rörelse.
För närvarande (2009) finns institutioner i bland annat följande länder: Australien, Belgien, Chile, Danmark, Finland, Frankrike, Irland, Island, Israel, Kanada, Nya Zeeland, Nederländerna, Norge, Spanien, Portugal, England, Schweiz, Sverige, Sydafrika, Tyskland, USA.
2.”Läkande uppfostran”
I den antroposofiska läkepedagogiken uppfattar man uppfostran som en del av läkningsprocessen. De utvecklingsstörningar som uppträder i barndomsåren ses som en bristfällig samverkan mellan de andliga själskrafterna och kroppens organ. Denna bristfälliga samverkan visar sig i organstörningar och fysiska missbildningar lika mycket som i abnormiteter i själslivet eller beteendet. Dock är inte alla dessa olika uppenbarelseformer läkepedagogernas arbetsfält, uppmärksamheten riktar sig istället direkt på den funktionshindrade människans individualitet, vars kärna alltid är oskadad. Det gäller att hjälpa till att bemästra de fysiska och själsliga ofullkomligheterna så att trots alla funktionshinder ett rikt och uppfyllt liv blir möjligt.
De åtgärder läkepedagogerna därvid använder sig av måste vara ägnade att få det andligt-själsliga att komma i harmonisk samklang med det fysiskt-kroppsliga. De kommer därför att å ena sidan bemöda sig om kunskap om det andligt-själsliga och om det fysiskt-kroppsliga å den andra, men framför allt om förståelse av samverkan mellan dessa i den friska och den funktionshindrade människan. I det sammanhanget är läkarens direkta medarbete av särskild betydelse. Men förutsättning är, att läkaren utöver den naturvetenskapliga medicinen också har erfarenhet vad gäller den antroposofiskt inriktade medicinen och människokunskapen.
Läkaren måste för de pedagogiska medarbetarna kunna tolka (interpretera) sin medicinska diagnos utifrån människokunskapens aspekter och vara förtrogen med de antroposofiska förutsättningarna för de pedagogiska åtgärder som vidtas. Ur erfarenhetsutbytet med läkepedagogerna ger sig för läkaren vilken medicinsk och
terapeutisk hjälp som behövs, en hjälp som principiellt varje barn
får.
Läkepedagogerna har genom den antroposofiska människokunskapen och waldorfpedagogiken men framför allt genom Rudolf Steiners särskilda framställningar i Läkepedagogiska kursen och de ur olika källor framsprungna konstnärliga terapierna en mångfald möjligheter att utveckla sin hjälpande och läkande utvecklingsinpuls.
Ur samarbetet mellan läkaren och läkepedagogerna uppstår så den för varje enskilt barn lämpliga terapi- och undervisningsplanen, som kontinuerligt anpassas till de olika förändringarna.
Den ödesmässiga hemvisten för varje barn är familjen. Men i vissa fall uppstår genom barnets särskilda väsensart eller genom yttre inflytanden en situation som familjen inte längre kan klara av. De naturliga levnadsförhållandena möjliggjorde förr en självklar relation till den sociala miljön. De komplicerade livsförhållandena i vårt samhälle gör att ett sådant barn ofta med nödvändighet kommer in i det sammanhang som ett hem utgör.
3. Övergången till arbetslivet
Omkring det 16:de levnadsåret närmar sig en avgörande vändpunkt i ungdomarnas utveckling. Lärare och uppfostrare följer under denna tid utbildnings- och utvecklingsstegen på ett sådant sätt att omdömesförmåga och ansvarsmedvetande uppstår.
Läraren förlorar i betydelse. Han ersätts på det mänskliga planet
av medarbetarna och rådgivaren och i verkstaden av arbetsledaren.
Grundvalen för undervisning och praktisk verksamhet är fortfarande waldorfskolornas läroplan resp. den utbildningsplan som skolorna för barn i behov av själslig vård har. I nära förbindelse med undervisningen får de unga människorna mer och mer lära känna arbetslivet.
Därvid utgår man från insikten, att det i arbetslivet förutom ekonomiska också finns sociala element som kan tas upp genom verksamt övande och vanemässigt inarbetande i arbetsprocessen. Dessa element kan i princip varje funktionshindrad människa tillgodogöra sig.
Man försöker att till ungdomarnas spirande personlighet förmedla så många skilda erfarenheter som möjligt på detta plan, så att de på sikt kan mogna till i stor utsträckning självmedvetna och produktivt arbetande människor.
I detta sammanhang erfar eleverna – i många fall för första gången – att deras funktionsnedsättning är en bisak. Det innebär inte, att man i verkstaden tar hänsyn till speciella svårigheter. Man gör allt som är möjligt för att underlätta fysiska och andra funktionshinder. Men det avgörande är att det av denna inskränkning inte syns någonting på den produkt som framställs. Därigenom går någonting från de funktionshindrade till omvärlden som är fritt från den börda de bär med sig. Denna upplevelse ger en djup tillfredsställelse – även om den inte kan uttalas.
Arbetsledare, uppfostrare, lärare och läkare utarbetar i gemensamma konferenser de steg som leder fram till detta mål.
Vid sidan om undervisningen som ger allmän bildning och det ständiga övandet av de förvärvade förmågorna gestaltas och erbjuds ur den stora omkretsen moderna, men ännu av handen bestämda arbetssätt ”modellfall för det praktiska livet”.
Målet för varje övning är att framställa användbara och efterfrågade föremål för att därigenom göra det möjligt för andra att erfara verksamhetens värde. Skötsel och handhavande av redskap, verktyg och material övas i överensstämmelse med hantverkstraditionerna.
En för tidig fixering vid en fast arbetsplats undviks medvetet. Vid allt arbete ger man akt på ett levande förhållande till moderna produktionssätt. Arbetsdelade arbetsskeenden tas upp i utbildningsplanen mot slutet av utbildningsgången. Men de
måste vara utformade så, att de olika stegen i arbetet förblir överskådliga för de funktionshindrade och att sambandet med slutprodukten kan upplevas.
En indelning av arbetssätten utifrån människokunskapens aspekter urskiljer till att börja med sådana verksamheter som gäller en direkt tjänst till en annan människa. De undervisas om:
Övning och vård på det hygieniska området
-Hushållsarbete i dess olika former
-Vaktmästeri och vård av husens omgivning
-Trädgårdsskötsel och lantbruk.
Nästa verksamhetsgrupp indelas utifrån de företrädesvis i anspråk tagna själsegenskaperna. Det finns arbeten som tar vakna tankekrafter i anspråk, andra kräver en mer känslomässig inlevelse i arbetsstycket, ytterligare andra bestäms av handlingskraft som måste gestalta materialet. Vad gäller metallbearbetningen måste den som skapar i arbetets åtbörder, i arbetets gång och i förhållande till uppgiften utveckla medvetande och tankekrafter. Som exempel kan man
nämna noggrannheten hos det drivande eller smidande hammarslaget.
Vid träbearbetningen kommer det an på att man lär känna träets struktur. Detta verkar direkt in i arbetet och korrigerar hela tiden handlandet. Det är en stor hjälp speciellt där sambanden mellan tanke, känsla och vilja, är störda.
Vid arbetet med lera eller sten ger den som skapar materialet en form utan att behöva ge akt på strukturer. Där sätts nästan inga gränser för formviljan. Inrättar man arbetstekniken på ett sådant sätt att detta faktum kan utnyttjas, då kan den naivt skapande använda sig av de i honom själv omedvetet verkande viljekrafterna. Dessutom kan man göra korrekturer på arbetsstycket och på så sätt inverka ordnande på den handikappade själv.
Alla verksamheter som bestäms av en sträng rytm hör till ytterligare en grupp, som är särskilt lämpad att introducera den funktionshindrade människan i arbetssammanhanget. Ett särskilt rytmiskt verkande redskap är vävstolen, som förutom slungandet av skytteln förbinder fram och bak med uppe och nere och vänster och höger. Den är av stort terapeutiskt värde.
För att kunna utföra en arbetsrörelse är -som vid varje annan rörelse – inte bara den kroppsdel nödvändig som synligt utför verksamheten. Muskelrörelsen fortplantar sig in i kroppen och griper oftast tag i den så totalt, att man måste tala om en rörelsens melodi.
Erfarenheten visar, att det för de flesta funktionshindrade människor är det en väsentlig hjälp om de kan komma in i arbetetssammanhang genom arbetsrörelser som tar hela kroppen i anspråk. Spade, hacka och högaffel är för detta ändamål lämpade redskap. Nästa nivå är redan mycket svårare: såg, hyvel – även att knåda deg – kräver rörelser där benen måste utföra arbetsrörelser som är komplementära till händernas. För den funktionshindrade människan är det ofta svårt att hitta de komplementerande rörelserna, även om själva arbetsrörelsen kan utföras någorlunda bra. Och det sittande arbetet som inte beaktar benen verkar bara vara lättast. Många funktionshindrade arbetar helst så, men därigenom kommer de inte in i verksamheten med känslan, arbetet förblir främmande för dem, de tycks på något sätt vara oengagerade.
I samband med ungdomarnas arbete i verkstäder är det därför bäst att placera det sittande arbetssättet i utbildningstidens slut, efter det att mer omfattande arbetsrörelser övats.
Arbete och undervisning kompletteras av konstnärliga övningar, vilka successivt ställer allt högre krav. Målning, plasticering, amatörteateruppvisningar, musik och eurytmi vårdas regelbundet. Teater och konsertbesök gör det möjligt att delta i det allmänna kulturlivet. Utflykter i den närmare och vidare omgivningen ökar förtrogenheten med hemtrakterna.
En stor del av det kulturella bildnings innehållet förmedlas i undervisningssammanhanget och finns med i den dagliga utformningen av livet. Samma sak gäller för det religiösa, där undervisningens hittillsvarande form träder tillbaka till förmån för samtalet. Det religiösa bärs till sin substans av omgivningens religiösa hållning.
Tyngdpunkten är lagd på veckorytmen och de kristna årshögtiderna.
Socialterapeutisk gemenskapsbildning
Med socialterapeutiskt arbete avses här det sociala handlandets område då det är inriktat på den vuxna människan. Man utgår från att detta utvecklingsstadium kan beskrivas som en helhet, oberoende av speciella aspekter som exempelvis intelli- gensutvecklingen eller vårdbehovet, så att man ser på hur människans individuella väsenskärna, hennes personlighet fram träder. Begreppet om människans värdighet avser förverkligandet av detta jagartade i människan och förmågan att utveckla en
ansvarsfull relation till medmänniskorna. Kan den enskilde på grund av sitt funktionshinder bara delvis själv utveckla detta ansvarstagande, så är medmänniskan uppmanad att bistå henne på ett taktfullt sätt. Syftet med hjälpen är att ge människan förmågan, att föra in sina begränsade möjligheter på ett sådant sätt i en gemenskap att de kan utgöra ett meningsfullt bidrag till helheten.
Varje människas livsväg innehåller de två komponenterna: att hjälpa och att vara hjälpbehövande. Om en grupp människor ur en sådan insikt gestaltar ett gemensamt livssammanhang, då förverkligas socialterapi. Det har visat sig att även den som är svårast funktionshindrad kan fatta beslutet att delta i en sådan gemenskaps liv. Man måste då skapa former som gör det möjligt för var och en i gemenskapen att medverka helt konkret.
Sådana gemenskaper bildas med alldeles bestämda människor ur konkreta individuella beslut. Dessa gemenskaper kan inte planeras på det abstrakta planet eller koncipieras regionalt. Olikheten i de enskilda människornas ödesverklighet nödvändiggör olikartade terapeutiska verksamheter. På det viset blir själva inlemmandet i gemenskapen till beslutet att bilda ett livssammanhang med den andre, med människobrodern. Hur sådana livssammanhang kan gestaltas skall framställas i det följande. De varandra kompletterande och förutsättande
områdena av samlivet, arbetet och det kulturella och aspekter på särskilda livssituationer beskrivs.
De i gemenskapen delaktigas rättsställning .
Socialterapi uppfattas här som en livshållning hos människor som tar sig an relationerna mellan olika människor. Det rör sig inte om tankemässiga lösningar utan om nödvändigt handlande som man kan varsebli i människornas samvaro. Det kräver att man håller tillbaka personliga böjelser och anspråk. Då upp-
står en öppenhet som gör det möjligt att förstå medmänniskan utifrån de förutsättningar hon har. En hjälp på denna skolningsväg är Rudolf Steiners antroposofi.
På det viset kan en gemenskap bildas i vilken bara detta att vara människa har betydelse, i vilken särdrag accepteras utan att de görs till måttstock för samvaron. En funktionshindrad människa har som regel en önskan att i förtroende överlämna en del av livsansvaret till den andra människan. Den socialterapeutiskt verksamme måste växa in i en hållning, som respekterar den handikappades personlighet och gör rättvisa åt det förtroende han fått. Denna aktning inför den andra människans personlighet i det dagliga samlivet utgör grunden för den funktionshindrades rätts-
ställning. Det är ett uttryck för människans värdighet, att uppleva sig i denna rätsställning. Ingen instans kan utifrån träda in i denna
ställning utan att kränka rättigheter. En människovärdig tillvaro
är bara möjlig, om varje enskild utifrån sig själv kan omfatta sin
rättsställning inom en människogemenskap. För att det skall vara möjligt måste människorna i den funktionshindrades omgivning skapa ett socialt utrymme; den funktionshindrade är inte i det läget att själv kunna kräva det.
Människornas förhållanden till varandra öppnas, blir fria, om var och en även den som står under vård eller förmyndarskap i gemenskapens sammanhang ges samma rum. Det nödvändiga skyddet som den funktionshindrade måste ha i rättsgemenskapen, blir överflödig i den utsträckning som gemenskapen är i stånd till att förverkliga aktning för medmänniskan. (Det är tänkbart att gemenskapen väljer en lämplig person som hjälpande ledsagar dessa processer.) Skapas ett sådant utrymme blir även den funktionshindrade människan så småningom medveten om
sin ställning och intar den. På det viset har i de antroposofiska socialterapeutiska verksamheterna de mest olikartade rådgivnings- och beslutsorgan bildats och har regelbundna sammankomster: by- och boendemötet, hus- och verkstadskonferenser, kulturgruppen är sådana organ vilkas beslut tas på allvar av alla, även av de mycket svaga gemenskapsmedlemmarna, som annars står som drömmande i livet eller av andra, som inte skulle acceptera auktoritetspersoners bestämmelser.
Dessa metoder för samverkan kräver mycket tid, men bara på detta sätt kan de funktionshindrade vinna den säkerhet i tillvaron, som de behöver för att kunna känna sig som en del av gemenskapen. Gemenskapssammanhanget blir för alla delaktiga en hjälp för den personliga utvecklingen.
2. En alternativ boendeform
Människorna får säkerhet i livet bl.a. därigenom, att de har ett hem. Där är ett avgörande steg att lämna föräldrahemmet och komma in i ett nytt livssammanhang. I och med att man blir vuxen visar sig denna impuls. För de funktionshindrade är det svårt att genomföra detta steg, den socialt skadade saknar modellerna för att kunna föra ett självständigt liv.
Att gestalta egna hemförhållanden blir allt svårare i vår tid. Därför försöker man på många håll att klara av denna uppgift i olika gemenskaper. I de socialterapeutiska sammanhangen har stor eller värdfamiljens form valts. En familj utvidgas genom de upptagna funktionshindrade människorna till en värdfamilj. Alla medlemmar i gemenskapen uppmanas att medverka i beslutet att flytta till den ena eller den andra familjen.
En sådan storfamilj omfattar i regel 12 till 15 människor, föräldrar och barn och andra gemenskapsmedlemmar. Den vill ge alla som på detta sätt lever tillsammans i en bostad ett hem, där de kan känna sig väl till mods. Alla invånare har gemensamt uppgiften att ta hand om människorna och bostaden. Man möts i samtal, talar om sina intressen och lever ett ordnar familjeliv.
Arkitekturen till dessa hus var man tvungen att söka sig fram till. I dessa bostadshus är de gemensamma utrymmena generöst tilltagna: köks- och ekonomiutrymmen har utformats så, att flera husinvånare kan hjälpa till i det dagliga arbetet. där det
gemensamma mat- och vardagsrummet utgör centrum i varje hus. Till dessa utrymmen kommer varje enskild husinvånares personliga område. De enskilda bostadsrummen har ofta egna bad- och toalettrum. Det rör sig för det mesta om enkelrum, men ofta även dubbelrum. Det har visar sig i praktiken att vissa funktionshindrade människor föredrar dubbelrum. Ofta söks rumsgemenskapen med en annan – för det mesta annorlunda funktionshindrad -, för att. kunna ge och ta emot personlig hjälp. ”Husföräldrarnas” boendedel skiljer sig principiellt inte från de andra gemenskapsmedlemmarnas rum.
I dessa bostäder lever män och kvinnor tillsammans. En i onaturlig uppdelning skulle befrämja sexuella problem och låta i det egna hemmet bli till en anstalt. På det sättet kan en livsstil utvecklas som bygger på kompanjonskap.
Som regel sluter sig några familjer samman till ett grannskap, flera grannskap bildar ett by- eller bostadssamhälle. Bysamhället är en enhet som möjliggör socialterapeutiska gestaltningar speciellt för svårt funktionshindrade människor som sannolikt inte kommer att kunna leva ett helt självständigt liv. Till bysamhället fogas arbetsområden. Vidare är det möjligt att ha en mängd kulturella aktiviteter.
När man gör dessa gestaltningar iakttar man noga, att ingen isolering uppstår. Två ting motverkar detta: För det första vårdar man i alla dessa gemenskaper kontakterna till omvärlden. Den ena relationen till omvärlden utgörs av arbetet, den andra består i att besöka kulturella evenemang. För det andra finns en livaktig ström av besökare. Det rör sig dels om människor som vill lära känna de nya sociala formerna i dessa gemenskaper och dels om praktikanter eller utbildningssökande på olika områden av socialarbete.
På det viset får livet i en socialterapeutisk gemenskap sin särskilda karaktär, genom att alla inblandade hittar fram till samma plan av mänsklig tillvaro. Samlivets normer utvecklas genom beslut i konferenser där alla inblandade deltar.
3. Arbetets område
Genom arbete omvandlar människan världen. Arbetet är ett viktigt moment i hennes självförverkligande och samtidigt något som hon gör för andra människor. För den enskilde är det en väsentlig upplevelse att vara integrerad i en arbetsprocess.
Detta gäller i särskild hög grad för de funktionshindrade människorna. För dem är det av vikt att arbetssammanhangen gestaltas så att de inte är inriktade på den enskildes prestationsförmåga, utan gör det möjligt att uppleva resultatet av en arbetsgrupps insats. Gruppen kan bestå av människor med olika funktionshinder. Arbetsdelning och samarbete gör det möjligt att inlemma även dem med de svåraste funktionshindren i arbetsprocessen. I det sammanhanget behövs särskilt utformade arbetsplatser och ett meningsfullt användande av hjälpmedel och maskiner. På det , viset resulterar samarbetet i en grupprestation som har ekonomiskt värde.
De olika arbetsområdena har olika karaktär: lantbruk, speciella tjänster, hantverksmässig och industriell produktion kräver särskilda förhållningssätt och medvetandekrafter, som ger dem som arbetar utvecklingsmöjligheter. Ett lantbruk, som arbetar enligt den biodynamiska metoden utgör ett väsentligt arbetsfält
för alla dem som söker eller behöver en helhetlig, omfattande verksamhet. Det ligger nära tillhands, att ge alla dem som är störda i sin utveckling motivation och läkande upplevelser där man direkt kan erfara naturkrafter och rytmer arbetet med djuren, växterna och jorden som meningsfullt och nödvändigt.
Det industriella arbetet har en helt annan karaktär. Det omvandlar den döda naturens ämnen. Vid tillverkningen plockas råmaterial isär, smälts om, sammanfogas på ett sätt som motsvarar det icke naturgivna syftet. Produkterna går ut i hela världen deras väg kan inte följas av dem som producerat dem.
Arbete inom detta område är bestämt utifrån. I regel är det
inte möjligt att överblicka arbetets nödvändighet. Detta faktum .
leder hos industriarbetaren till de kända alienationsreaktionerna,
eftersom även de arbetande står bredvid varandra till synes godtyckligt.
Social terapeutiska synpunkter kommer till att börja med att på produktionens område leda till att arbetsgrupper bildas, som arbetar överskådligt i en meningsfullt indelad process, allt efter medarbetarnas möjligheter och förmåga. Man tillverkar helst slutprodukter, så att man kan förstå vad det är man framställer och till vad det kan vara bra. i Egna produkter har i detta sammanhang en särskild betydelse. Genom att man själv hittar och utvecklar marknadsanpassade produkter och även distribuerar dem blir det ekonomiska skeendet mera transparent. Den som leder verkstaden kommer att låta alla där verksamma delta i dessa skeenden. Glädjen i den gemensamma verksamheten griper tag även i den svagaste medarbetaren.
Kriterier för urval av lämpliga produkter för socialterapeutiska verkstäder kan vara:
- Behövs produkten verkligen och tjänar den människovärdiga syften?
- Finns det lämpliga distributionsvägar?
- År den estetiskt utformad och av solitt material?
- Kan produkten framställas med dem som är verksamma i den social terapeutiska verkstaden?
- Kan den framställas i en överskådlig arbetsprocess?
- Är det möjligt att producera till rimliga kostnader?
Produktionen med industriella metoder kommer att ha det största utrymmet i de social terapeutiska verkstäderna, därför att den kan erbjuda arbete åt alla medverkande. En mellanställning intar servicearbetena. Samtidigt ställer de de högsta kraven på den som utför arbetet. Han har i sitt arbete omedelbart med människan att göra. Det gäller att ta hand om den andre så bra som möjligt. Inte de egna vanorna eller de egna ordningsföreställningarna skall man ta hänsyn till, utan medmänniskans.
I ett sådant arbete visar sig däremot de tydligaste återverkningarna: Det går att varsebli om arbetet utförts väl eller inte. Denna återverkning vårdar man alldeles särskilt inom socialterapin. Inom de vanliga livsförhållandena är som regel bara negativa återverkningar brukliga, då den andre är missnöjd.
Den funktionshindrades önskan, husföräldrarnas råd och läkarens synpunkter samverkar i det individuella valet av arbetsplats. I vissa fall indelas arbetsdagen så, att verksamheter på olika om- råden avlöser varandra eller att man hittar fram till en halvårsrytm. Här kommer det inte så mycket an på att använda arbetet som ett terapeutiskt medel, utan det gäller att ge varje arbetstagare möjlighet att uppleva produktiv verksamhet.
En del av arbetstiden ägnas åt arbetskonferenser, då man samtalar om planering, avsättningsmöjligheter och alla medarbetares insatser. I vissa fall genomförs även terapi som massage eller läkeeurytmi under arbetstiden. De ovan beskrivna produktiva verksamheterna ger en behållning. som till en del fördelas bland arbetstagarna. I de socialterapeutiska verkstäderna är det svårt att hitta kriterierna för en rimlig utbetalning. Den totala behållningen beror i regel på en grupprestation. De olika arbetstagarnas större eller mindre prestation beror på funktionshindret och är således ödesbestämd. De kan således inte belönas med premier för prestationer resp. bestraffas genom att premier uteblir. Lever de funktionshindrade i en by- eller boendegemenskap, så är deras livsuppehälle säkerställt. Fickpengar står till förfogande, så att behållningen från arbetet tillkommer för att täcka speciella levnads behov.
De antroposofiska verksamheterna strävar efter att skilja arbete och inkomst åt, eftersom bara då sociala grundhållningar kan uppstå. Det bildas ett frihetsrum för alla inblandade när man övervunnit klassificeringen utifrån prestation. Av den anledningen I eftersträvar man interna regler som rättar sig efter de individuella behoven. De grundar sig på gemensamma beslut, ifrågasätts
om och om igen och anpassas till nya förhållanden. Lösningen
av inkomstfrågan som ett nyckelproblem ägnas intensiva forskningsansträngningar.
4 Det kulturella livet
Den harmoniska utformningen av alla livets områden sker åt tre håll: Genom jämlikhet på rättsområdet både i familjen och i hela livsgemenskapen, broderlig samverkan inom arbetsprocesserna och fritt gestaltande av det kulturella livet. Till det kulturella räknas i första hand omgivningens konstnärliga utformning. Byggnadernas arkitektur, deras färgsättning och inredning verkar intensivt på människan. Allt konstnärligt övande: målning och plasticering, musik, skådespel, eurytmi och talgestaltning förmår lösa förstelningen i det själsliga. De hör till de socialterapeutiska gemenskapernas livsstil. Det kulturella livet genomtränger familjelivet och arbetet. Av särskild betydelse är en för den vuxna människan rimlig vård av det religiösa livet och förnimmandet i en fri kristendom. Denna genomtränger dagens, veckans och årstidernas förlopp. Alla dessa ansträngningar kan bara utvecklas om frihet råder, Det gäller lika mycket för deltagandet i de många kurserna och aktiviteterna som önskas och står till förfogande på fritiden seminarier om antroposofiska frågeställningar, naturkunskap, konstnärliga kurser och hantverksmässiga aktiviteter samt idrottsutövning.
De nödvändiga överenskommelserna i dessa frågor görs på de gemensamma konferenserna. På det viset kan den enskilde upptäcka och vidareutveckla sina egna möjligheter i andligt och själsligt hänseende.
5 Hjälp i speciella livssituationer
De hittills beskrivna social terapeutiska gemenskaperna är i första hand livsrum för dem, som för hela livet söker en särskild situation. Många så kallade mentalt funktionshindrade människor lever i byar och boendegemenskaper. Det har också skapats speciella möjligheter för människor, som för en tid vill leva i ett social- terapeutiskt sammanhang, tills de har hittat de krafter som gör det möjligt för dem att leva ett självständigt och oberoende liv.
Sociala skador
Under de senaste åren har socialterapeutiska gemenskaper bildats, speciellt för dem som i sin tidiga barndom var utan hem och därigenom har skadats. De många omedvetna och medvetna besvikelser som dessa människor fått genomlida på grund av bristande mottagande på jorden och brist på trygghet har lett till djupt liggande kontaktstörningar och osäkerheter, som kan fångas upp och utjämnas i socialterapeutiska gemenskaper. Den öppna och allvarliga ansträngningen de social terapeutiskt verksamma gör för att känna sig in i dessa ungdomars speciella främlingskap, kan skapa ett förtroende som så småningom kan leda till att själv-
ständigt behärska livet.
På denna väg måste man inrätta mellanstationer, som underlättar vägen från omfattande socialterapeutiska gemenskaper, där samlivet prövas och den yrkesmässiga anpassningen inleds, via boendegemenskaper i grannskapet fram till det självgestaltade livsområdet.
Straffbara handlingar
Hjälp till människor som begått straffbara handlingar är i första hand individuell hjälp. I vissa fall omfattar den även de anhöriga till dem det gäller.
Man erbjuder under försökstiden, i fängelset eller efter frigivningen individuell hjälp, meningsfull sysselsättning och terapier. Social terapeuter, socialarbetare, psykologer, psykoterapeuter och engagerade lekmän tillämpar en interdisciplinär användning av waldorfpedagogiken och en terapeutiskt inriktad konstnärlig omvårdnad, Genom personligt engagemang når de många hjälpsökande människor i de olika fångvårdsanstalterna.
Av särskild betydelse är dock preventiva bemödanden när ; man kan iaktta sociala brister eller motsvarande tendenser. Här i används med stor framgång konstnärlig verksamhet, Avgörande är dock möjligheten att kunna tas upp i socialt friska, kulturellt integrerade familjer och få leva i en liten människogemenskap.
Många som har begått straffbara handlingar eller som har ett hot om straff hängande över sig kunde på detta sätt slippa erfarenheten att vistas i ett fängelse.
Upplevelsen av en fungerande familjestruktur och det personliga engagemanget från hjälpare och familjer – ofta genom många år – kan möjliggöra en förnyad integration i friska beteendeformer och därmed även i yrkeslivet.
Drogberoende
Arbetet med drogberoende är ett nytt fält inom socialterapin, Men även här har det visat sig, att gemenskapsbildningen är en viktig del av de terapeutiska ansträngningarna.
Drogberoende är nästan alltid symptom på en bakomliggande utvecklingsskada. Det är inte bara resultatet av miljöpåverkningar och verkningar i det förgångna, utan också ett uttryck för krafter som pekar in i framtiden. Den avgörande delen av terapin inriktar sig därför inte på att genomarbeta det förgångna, utan på att skapa något framtida. Bara där det förgångna ställer sig i vägen för något framtida försöker man att genomarbeta det.
Det socialterapeutiska tillvägagångssättet indelas i tre olika
perioder:
1. en period som inriktar sig på lantbruk, där naturens ryt-
mer bestämmer livet,
2. en konstnärligt-hantverksmässigt inriktad period, då det
f konstnärliga handlandet och upplevandet står i förgrunden,
och
3. en produktionsinriktad period, som har en yrkesförberedande inriktning, men också syftar till att en social organism bildas i arbetsdelningen.
Samverkandet av medicinsk, konstnärlig och social terapi koncentrerar sig på att utjämna den genom drogerna förorsakade viljeskadan – så långt det nu är möjligt- och att väcka ett djupare upplevelseskikt, som gör det möjligt för den enskilde att
återigen med ansvar ställa sig in i livet.
Reinkarnationstanken som ju också innebär att man själv har valt sitt öde, ger också de av omvärlden orsakade skadorna en djupare betydelse, så att förverkligandet av ödesimpulsen kan stå i centrum för de terapeutiska ansträngningarna som riktar sig till den enskilde.
Även om man hittills i arbetet har haft anmärkningsvärda framgångar, måste man ha klart för sig, att t ex ett sexårigt drogberoende inte kan uppvägas av ett enda terapi år, om det inte är möjligt att genomföra en lång och intensiv eftervård. Många av de unga människor, som efter sin terapi tid bestämde sig för ett socialt hantverks- eller lantbruksyrke, togs emot och fick hjälp av den social terapeutiska arbetsgemenskapen eller på läkepedagogiska institut som arbetar på antroposofisk grund. På det viset blir arbetet med funktionshindrade med dem ett medel att övervinna det egna handikappet.
Psykiska sjukdomar
Sociala skadeverkningar men även ödesmässiga dispositioner kan komma till uttryck i psykoser. depressioner och schizofreni. Dessa sjukdomsförlopp behandlas i specialkliniker tills det akuta stadiet tonar bort. I den sedan anslutande, ofta långvariga tillfriskningsprocessen kan den socialterapeutiska gemenskapen erbjuda hjälp. Det intensiva samlivet med gemenskapshjälparna, som bemödar sig om en djupare förståelse för medvetandeförvirringarna och kärleksfullt försöker att delta i gemenskapsmedlemmarnas oroliga livsvandring, syftar till att finna, en ny
självsäkerhet.
Den speciella förtroendesituaionen i förhållande till de socialterapeutiska gemenskapsmedarbetarna och de andra gemenskaps medlemmarna gör det möjligt att lindra de kriser som gång på gång inträffar. Lämpliga uppgifter gör det möjligt att utveckla ansvarskänsla. Så blir det exempelvis möjligt i lantbruket genom att i alla dess konsekvenser få uppleva förpliktelsen att ta hand om djuren, att den förvirrade viljesituationen stabiliseras.
Vid sidan om det lantbruksmässiga området finns många möjligheter till medarbete på serviceområdets vida fält.
En speciell sektor -och en skola i socialt handlande – är de olika industriarbetena. där arbetsdelningen upplevs som nödvändig och detta att ställa sina förmågor till förfogande som något djupt tillfredsställande.
Avslutande anmärkningar: socialpolitiska krav
Denna skrift har två syften: För det första är avsikten att beskriva vad som görs i de social terapeutiska verksamheter som arbetar på antroposofins grund. Alla medarbetare är medvetna om, att deras ansträngningar befinner sig på begynnelsestadiet och måste utvecklas vidare.
Det gäller särskilt på terapiernas område. I regel är en antroposofisk specialiserad läkare knuten till sådana verksamheter. I samarbete med läkaren skulle de konst- närliga terapierna (läkeeurytmi, målnings- och musikterapi) kunna utvecklas vidare.
Vad gäller medarbetarnas insatser krävs dessutom en ständig ansträngning, att öppna de inre kraftkällorna för att kunna möta av de ofta svåra men självvalda kraven som uppträder i det socialterapeutiska arbetet. Det gäller speciellt för hjälpen till svårt handikappade människor, till drogberoende och till dem som begått straffbara handlingar.
Ansträngningarna att förverkliga ett samliv med de vuxna handikappade gör det möjligt att uppleva en mänsklighet som motsvarar det djupaste området i själen, framför allt just hos många unga människor. Man kan få intrycket, att de handikap- pade ger oss möjligheten att uppleva och öva nya sociala gestaltningar för framtiden.
Man kan erfara att den av Rudolf Steiner givna antroposofiska skolningsvägen är en väsentlig hjälp i detta sammanhang.
Det andra syftet med denna skrift är, att garantera att de handikappade människornas miljö får vara en läkande värld. Det gäller att se människan bakom handikappet och att respektera hennes människovärde. Det blir en realitet för henne
- om hon får leva i en gemenskap där alla är givande och tagande,
- om hon fått välja var hon vill bo utan att begränsas av yttre planeringssynpunkter (rätten att bestämma uppehållsort),
- om hon får söka en arbetsplats i överensstämmelse med sina möjligheter och önskningar utan att behöva underkasta sig administrativa planeringsåtgärder (fritt val av arbetsplats),
- om hennes arbete inte i första hand upplevs utifrån den ekonomiska användbarhetens aspekt, utan som en beståndsdel i hennes självförverkligande (rätten till arbete). På detta sätt skall den handikappade människans grundläg-
gande rättigheter bli realitet för henne precis som för varje annan samhällsmedborgare. Kanske kan genom henne och i de socialterapeutiska verksamheterna ett och annat av det förverkligas, som kan vara en modell för humaniseringen av arbets- och livssammanhangen.